Då va andra dagen avklarad på tre dagars skolan "lär dig leva med dig ibs sjukdom". Känns både skönt och jobbigt att gå där.
Skönt för man får träffa andra människor med samma problem, vilket är en sån otrolig lättnad för man är inte ensam.
Men jobbigt, för man pratar om jobbiga saker i sitt liv inför andra människor osv osv.
Sen får jag dumma mkt dumma tankar om hur jag kan "skada" min kropp vidare när jag mår dårligt, för man går igenom saker som man ska undvika för att må bättre osv. Och då kommer mina idiotiska tankar -aha så ska jag göra när jag mår dårligt- De är kanske bra att jag får dom tankarna och upptäcker de själv att de inte är bra, för jag känner nu att jag måste sluta, jag måste ta tag i saker, ta emot hjälpen jag erbjuds.
De är förbannat jobbigt att vara där och få flera diagnoser än va man har, men när jag tänker efter är de fan inte konstigt att jag har så mkt problem som jag har. Tack vare denhär skolan så förstår jag varför folk har ställt alla jobbiga frågor om hur jag orkar "leva" vidare, och om hur jag kan va så glad hela tiden osv?
Glad är jag ja, men innerst inne mår jag piss, de känner jag och märker när de kommer fram, när jag inte orkar hålla emot längre. Men jag är fan van, van att bita ihopp se glad ut, låssas som att allt är bra fast de inte är de. De är svårt att bryta ett mönster som man har levt i, i hela sitt liv.
Men de kanske behövde gå såhär långt? De kanske behövdes att jag skada mig så mkt? För att vakna upp och inse att nu jävlar måste jag ta emot hjälpen, för dehär är allvarligt.
Men nu har jag oxå mer stöd än va jag hade för flera år sen, de är nog därför jag oxå tar tag i dehär + att jag har mer livsglädje nu än tidigare.




